Mars har varit inne på sina sista dagar. Som jag skrev i början av veckan var min plan att vara själv mycket, och det är precis vad jag har varit. Haft några onlineföreläsningar, läst och antecknat, haft tvättid och sett på flera avsnitt av Hjälp, vi har köpt en bondgård.

Vaknade halv fem en natt och kunde inte somna om. Låg och läste i sängen tills det blev ljust, fast det blev det knappt, för regnet föll hela dagen. Jag gick runt huttrade för jag hade dragit ner elementen en dag i förra veckan. Vägrade att dra upp dem igen för som sagt, vi var i mars sista dagar.

Jag har känt en sådan avsmak för sociala medier. I vanliga fall brukar jag inte känna av eller reflektera över hur de får mig att må, och egentligen tänkt att jag har en rätt sund relation till dem. Min skärmtid är inte alltför hög och jag är selektiv med vad jag följer. Men nu har ett jämförande med det jag ser börjat ta sig fram och jag ställer allt i relation till något annat.

Sen har jag börjat fundera över vad jag egentligen gör bara för mig, eller vad jag gör för att kunna visa upp det. Att vilja få bekräftelse och uppskattning är ett mänskligt behov och jag tycker i sig inte det är något fel med det. Men om alla ens intressen ska resultera i det, blir det personliga i intresset liksom lite avpersonifierat. Och att ha ett intresse är väl att göra något bara för sig, utan att det måste stödjas av någon annan. Eller? Mina intressen flyter ihop med alla andras intresse och plötsligt vet jag inte om det är jag eller någon annan som tycker om något.

Det är väl en mindre personlig kris bara. Jag lyssnade också på Billgren Woods poddavsnitt om Det icke-perfekta, blev väl fundersam efter det. Vi verkar alla vara trött på att allt som visas är perfekt, men vad är det för icke-perfekt vi vill och behöver se? En stökig diskbänk känns inte relevant. Och hur kan vi visa något som skaver utan att det sprider dåliga känslor.

Nästa vecka kommer jag säkert att scrolla järnet inne på instagram igen.

Min kompis skickar ett sms till mig. Frågar hur jag mår och poängterar att vi inte hörts mycket på sistone. Får direkt dåligt samvete över att jag är dålig på att höra av mig. Men sedan: att det faktiskt är skönt att kunna se var man brister. Att det bara är då man kan göra något åt det.

Men har känt livet också. Som endorfinerna jag fått när jag springer. Att komma hem och rulla gnocchi i köket. Vi äter middag i sol nu. Vi äter sol till middag.