Men, allt är så fint just nu!! Nästan så att det gör ont, men det är väl det hela när knoppar brister. Att våren är kall i år gör nog att den här perioden blir mer utdragen, och det tycker jag är en bra sak. Det går att se i rörelserna hur allt kommer till liv. Jag kan vara med när buskarna på torget nedanför min lägenhet blir tätare och tätare, grönare och grönare, för varje dag. Till skillnad från andra år när värmen kommit abrupt, tycker jag att vi i år rör oss med i takt med våren. En sak som inte skiljer sig i år från andra år däremot är den där insikten som alltid slår mig, den om hur kan jag ha glömt att det är så här allt ser ut. Det gråa och kala har nästan kommit att bli taget för givet, det gröna blivit någon långt bort hägrande fantasi. När det gröna (och alla andra färger) nu kommer känns det så knäppt att vi i så många månader accepterar att vi lever utan det. Men det är ju också den där frånvaron som leder till att allt upplevs så där vackert nu.