Sommaren är långt i från slut men ändå tänker jag mest på vad som händer när den är det. Nog är det för att det som väntar mig då är en större förändring. Jag ska flytta till en ny stad, få en ny typ av vardag, bryta med det som jag haft här hemma. Det känns så läskigt och så rätt. Det känns också lite som att jag flyr i från något, och att det kanske är därför som jag tycker att det ska bli så skönt. Ibland är miljöombytet och ändrning av kontext nyttigt, men någonstans går det också över i flyktbeteende. 

 

Jag säger till mig själv att det som skaver här hemma kommer att skava mindre på annan plats. Kanske bara klia lite. Sen ett tag tillbaka har jag i stunder mått rätt dåligt över att vara singel. Inte specifikt över att jag är singel nu, för jag trivs faktiskt rätt bra som det, men över att jag, tja, alltid är och varit singel. Jag har dejtat en del det senaste året, vilket varit kul och fint och lärorikt. Men jag förstår inte heller varför det aldrig blir något. Personer i min närhet är eller går in i relationer, och jag är så glad för deras skull, men jag förstår inte vad de gör rätt som jag gör fel. 

 

Att flytta till Stockholm är lite att måla över det där skavet. Har jag bytt stad gör det inget att jag är ensam. Att göra praktik och ~fokusera~ på karriären väger över att vara singel. Det ser ut som att jag väljer mig själv och inte att det är andra som väljer bort mig. 

 

Kanske är det ingen annan som tänker så om mig. Men det spelar ingen roll. Jag tänker så om mig.