Sen kom jag hem till Stockholm och jag chockades lite av att det faktiskt kändes som att jag kom hem. Hem till min säng, till mina vanor, till min springrunda och till mitt ica nära. Och fast att jag känt mig rätt så ensam den senaste tiden, så känner jag mig tacksam och liksom lite stolt att jag kunnat skapa mig något helt eget här som känns tryggt och rätt och hemma.  

 

Och på tal om att jag känt mig ensam. Det är en speciell typ av ensamhet. Det är inte så att jag känner att jag inte har människor runt omkring mig, för det tycker jag att jag har. Och jag känner också att jag trivs bra i mitt eget sällskap och njuter av de stunder som jag har med bara mig. Istället tror jag ensamhetskänsla jag känner har att göra med utanförskap och rädsla att bli bortglömd. Att hamna på efterkälken i relationer och öka avståndet. Mycket beror säkert på att många omkring mig nyligen gått in i kärleksrelationer, och jag är väl rädd för att bli lämnad. Och samtidigt som jag ser det jag inte har. 

 

Men jag sitter också på en bänk i solen och lyssnar på tjejkompisarna som sitter på bänken intill och snackar över varsin sallad. De pratar om hur de är stressade över att de aldrig bott ensamma, hur de varit i förhållanden konstant sedan tonåren, att de alltid behövt förhålla sig till någon. Att de så gärna skulle vilja kunna bestämma något så simplet som när de ska gå och lägga sig på kvällen. Jag sitter ensam på bänken intill och känner så dubbla saker.