Som över en natt försvann den eviga sommaren. Den varade nästan september ut, men nu gav den vika och hösten tog över. Det är dimmigt när jag tar bussen om morgonen. Som att någon spillt mjölk över hela slussen. Det går knappt att strömmen av cyklister som tar sig över guldbron, men efter ett par veckor in i september vardagsrutiner har pendligen satt sin motorik i oss alla och vi behöver knappt se varandra för att ändå känna av hur vi rör oss åt olika håll men ändå i symbios. 

 

Jag känner mig som tiden: i en brytpunkt. 

 

I slutet av varje vecka skriver jag i min anteckningsbok. Jag svarar på frågor som jag vill få svara på. Jag frågar vad som i veckan gjorde mig gladast. Vad som gjorde mig mig ledsammast. Jag svarar när jag gav mig själv tid att vara själv. Jag svarar när jag kände mig ensammast i världen. Jag vet inte hur det går ihop. Hur det gladaste också var det ledsammaste. Jag vet inte om dessa frågor egentligen ger mig några svar. 

 

Vi pratade om skapande på lunchen en dag. Vi sa att det är så dumt att man tänker att det bara ska komma till en, kreativiteten och inspirationen, när man i själva verket måste skapa kreativiteten och inspirationen för att sedan kunna skapa. Att man alltid har en startsträcka som man måste jobba sig själv igenom. En gång hade jag så lätt för ord men nu hinner jag sällan låta min startsträcka stakas ut innan jag kliver av spåret. 

 

Men nu är det höst och en punkt har brutits kanske kan jag försöka få mig till att stanna kvar.