Böckerna jag läste i mars
Boy parts av Eliza Clark
Irina, är en ung kvinna från Newcastle som försörjer sig som fotograf. Hon är specialiserad på att ta erotiska och ofta våldsamma bilder av män, vilka hon objektifierar på samma sätt som kvinnor ofta blir i konst och media. När hon blir erbjuden en utställning i London ser det ut som en stor möjlighet, men samtidigt börjar hennes redan instabila psyke att falla samman.
En rätt vrickad bok. Jag gillade den till en början, med sin satir och rapphet som jag tycker många brittiska kvinnliga författare är bra på. Men jag blev också mer och mer förvirrad. Och störd.
Sniglar och snö av Agneta Pleijel
Det här är den tredje delen i Agneta Pleijels självbiografiska romanserie. I Sniglar och snö är Agneta vuxen, och inledningsvis precis i starten av sin karriär då hon blir Aftonbladets första kvinnliga kulturredaktör. Agneta slits mellan att vilja skriva, att vara mor, att vara ett vuxet barn till sina föräldrar, och att vara kär i en man som ständigt visar sig svika. Jag kan känna den missära känslan snålblåst, en vardagsnovemberdag i en Stockholmsförort. Men på ett rätt fint sätt.
Främlingen av Albert Camus
"Jag förstod att jag hade tillintetgjort dagens lugn, krossat en underbar tystnad som vilat över en havsstrand där jag känt mig lycklig. Sen sköt jag ytterligare fyra skott mot en orörlig kropp, där kulorna trängde in utan att det syntes. Och dessa fyra knallar var som fyra korta knackningar på dörren till olyckan."
Camus, som vann nobelpriset 1957, skriver i den korta romanen Främlingen om Mersault, mannen som slumpen gör till mördare. Den är stundvis provocerande att läsa. Hur kan han vara så likgiltig? Vad är det egentligen hans ageranen handlar om? Handlar omgivningen rätt, eller vad är det dem inte förstår? Jag förstår att det här är en bok som gått och kommer fortsätta gå varm i undervisningen i skolor och hos bokklubbar, för den väcker sannerliga intressanta gubblerier. Den var en fröjd att läsa!
Män och kvinnor av Lena Andersson
Lena Andersson, och mer specifikt Ester Nilsson, är tillbaka. 2013 publicerades Egenmäktigt förfarande och sedan dess har många läst och både stört sig och ömmat för Ester, både i första och i den uppföljande boken. Nu i mars kom Män och kvinnor, där vi möter Ester Nilsson igen, och den här gånger i sällskap av vänninekören. Alla som läst Anderssons Studie i mänskligt beteende som kom för något år sedan kommer känna igen flera av karaktärerna som vi där stötte bekantskap med. Sammanslutningen får det att kännas som att det nu ska bli ett ordentligt avslut på den långa brokiga vägen för Ester och för kärleken.
Män och kvinnor skiljer sig en del från de två första romanerna med Ester. Jag tycker att Anderssons bitska och ironiska skrivstil saknas till viss del, och istället känns den här romanen mer satt i nutiden. En del relevanta teman tas upp, till exempel jihadim, könstillhörighetsfrågan och kulturell appropriering. Inte heller befinner vi oss inom den ältande, upprivna och kärlekstörstande Ester. Vad är det som är annorlunda? Ester Nilsson är lyckligt kär, i någon som vill ha henne lika mycket som hon vill ha honom. Om man väntade sig samma format som tidigare Ester Nilsson-böcker, kommer man inte att få det här. Men jag tycker såklart ändå att det är ljuv läsning att läsa Lena Andersson. Hon har sådan finess i att beskriva hur vi alla är och tänker och känner, fast att vi inte förstår oss själva i detta. Blev det ett värdigt slut för Ester? Jag vet faktiskt inte. Men det känns att det är slut nu. Men jag vet också att jag alltid kommer att återvända till henne när jag vill läsa något riktigt bra.
Mars ljud- samt bokklubbsbok: Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin
Jag läste bara halva, så bemödar mig inte att skriva mer om den.