Måndag och tänkte jag att jag skulle få så mycket gjort. Det fick jag väl delvis, men jag befinner mig i ett stadie av stadie av uppsatsarbete där det mest känns som att jag tar mig sträckor som ändå inte har några mål. På kvällen skulle jag på bio vilket jag sett fram emot, men Hanna stackaren skrev att hon var sjuk och inte kunde gå. Jag ringde Alex som fint nog kunde hänga med. Vi sågs på Panora och konstaterade båda att vi var sköra den här dagen. Hur som, vi såg Perfect days och jag älskade den. Har burit med mig den där lilla gubbens leende sedan dess. 

 

I tisdag hade jag samma tanke: få mycket gjort. Tror att jag tjänar in jättemycket produktiv tid genom att plugga hemifrån och därav gå i samma pyjamas och otvättade ansikte hela dagen. Jag vinner kanske tio minuter men förlorar i att jag känner mig ful och eländig. Skulle gått på en dejt på kvällen men den ställdes in, för andra gången. Men det var kanske bäst det. Jag la min fria kväll på att gå ut och springa, laga ordentlig mat till middag, och radera instagramappen. 

 

Även på onsdagen ställdes huvudsakliga planerna in. Jag skulle åkt till Lund för att ha möte med min handledare, men hon fick avboka. Jag fick smärre panik för lite vägledning och råd var just vad jag hade behövt. Kunde i alla fall inte vara hemma ännu en dag, så jag cyklade till stadsbiblioteket och satt där och skrev. På eftermiddagen gick jag även till Sticka och snacka, och jag hade bjudit med några personer som jag intevjuat nu till mitt arbete. Det var mysigt att träffa dem igen och även få träffa andra nya svenskar, och sitta och prata medans vi stickade/virkade tillsammans. 

 

Torsdagen: inget ställdes in men det fanns inte heller några planer från början. Eller jo, hade en intervju, och den blev av. 

 

Så var det fredag, och den förbannade alla hjärtans dag. De senaste två åren har den här dagen varit ångest för mig. Känns pinsamt att säga men så är det. Jag trivs rätt bra med att vara singel och längtar inte jättemycket efter kärlek just nu, men jag känner absolut av en skuld att jag är det. Och att nästan alla mina vänner nu har partners gör det inte lättare. Men jag höll mig ordentligt sysselsatt under dagen. Hade jobbmöte och handledningsmöte och en intervju. Jag klippte mig och på kvällen var jag hos min mammafamilj för att inte känna mig ensam. Mamma dekorerade med paljetter och tillsammans drack vi massa vin och lagade vi egen hjärtformad ravioli med svamp, tryffel och massa grädde och ost. 

 

Fast att jag hade tagit en av min bonuspappas receptbelagda sömntabletter på kvällen så vaknade jag halv fyra på natten till lördagen. Låg vaknen och lyssnade på poddar tills det kändes befogat att kliva upp och sätta sig vid brasan. Lördagen var ändå en bra dag, för jag var bjuden på Galentinesfest hos min kompis Ellinor. Det som ställdes in var att jag hade bjudit med Alex, men hon hade blivit sjuk. Jag gick i alla fall dit, och det var dagsfest, så jag var där vid 14. Underbart att göra sig snygg och bli full på bubbel mitt på dagen. Helt underbart häng var det, som det ju blir när det bara är tjejer. Också underbart att känna sig klar vid halv nio. Promenera hem, förbi möllan, snö som faller, lägger sig. Komma hem, fortfarande full, ta bort sminket, äta en skål lösgodis som middag. 

 

Nu är det söndag och jag skriver i nutid. Jag ligger ännu i min säng. Jag tänkte att jag skulle vara mindre bakis i och med att jag slutade dricka vid sextiden i går, men min kropp känns seg och huvudet tungt. Men jag har inget som jag måste i dag; bara saker jag vill. Jag vill läsa. Jag vill rama in och sätta upp på väggen en bild som jag målade tidigare i veckan. Jag vill börja måla något nytt. Jag vill gå till mataffären, gå långsamt genom gångarna, och låta suget bestämma vad jag gör för matlåda inför veckan. Jag tror det kommer bli något snällt. Lasagne, eller laksa.