en start
Nyårsafton firade jag med min Hanna och ett gäng killar jag inte kände. Men de lagade god mat till oss och jag blev precis lagom salongs på bubbel och efter fyrverkerier och gott nytt år-hälsningar i Lundagård vid tolvslaget följde Hanna mig till tåget och så var jag hemma i säng vid kvart i två. Det blev en perfekt och precis lagom nyår. Också så skönt att låta mobilen ligga kvar i väskan hela kvällen och bara ta en enda bild (den här över på Hanna och en cigarr).
Nyårsdagen var ändå ett depp. Vet inte vad det är som gör att första januari alltid känns så ledsam och seg och trist. Spelar ingen roll om man kan bara ligga på soffan och äta pizza eller inte är det minsta bakis, men för mig ligger det något dystert över årets första dag. Kanske är det för att det känns att exakt alla inte bryr sig om den dagen.
Året har börjat lite kärvigt. Har känt mig sårad och sviken, men också att jag själv har sårat och svikit. Mitt nyårsmål om att vara med öppen och tydlig med vad jag känner har ännu inte fått prövas. Istället låter jag det kännas i mitt inre. Jag fick också mens för andra gången på två veckor(?), men vilket också var andra gången på fyra månader. Så känner mig som sagt lite ur balans.
Mina sista dagar i Malmö var mest jobb, och sen åkte jag hem till Stockholm. Jag skrev hem som av sig själv. Det är konstigt att det ändå känns så. Till rummet som inte är mitt men som ändå känns tryggt. Till gatan som jag kan utan och innan och som ser lika välbekant ut, fast nu med några snödrivor.
Jag kom hem till en långhelg och det var otroligt behövligt, även om det just varit ett jullov. Jag har i och för sig jobbat under hälften av julens dagar, och jag fick nog inte den vila jag behövde. Och så även det där med egentid. Det har varit fantastiskt och mysigt att bo med familjen i två veckor, men jag märkte när jag kom upp till Stockholm att jag var i behov av eget andrum.
Så den lediga trettonhelgen lät jag vara helt fri från både jobb och sociala möten. Det blev en återställningshelg som var välbehövd. Den första dagen hemma ägnade jag delvis till sådant som behövs när man varit borta ett tag: tvätta, städa, handla osv. Jag gick ut och sprang (läs: trippade fram på isen) och gick en promenad påpälsad i kylan och solen. I Vanadislunden åkte barn pulka och hundar sprang glatt över snön.
Den andra lediga dagen gick jag hemifrån i gryningen. Det var minus tio grader och en klar himmel som skiftade i kobolt och gyllene. Jag stötte knappt på en enda människa i city. Alla verkade sova ännu, eller hålla sig inne i värmen.
Jag gick över vattnet till Söder.
Stockholm, du vackra älskade stad.
Hela vägen till Zinkensdamm gick jag, till Svedjan bageri. Jag var där rätt snart efter öppning så det var ännu lugnt i lokalen och inte så mycket folk, men bullarna och croissanterna var redan bakade.
Jag åt en surdegsfralla med ost och drack kaffe och påtår. Och så skrev jag. Lite reflektioner och tankar om året som ligger framför. Vem vill jag vara i slutet av året? På vilka sätt är jag nöjd och tillfredsställd med mitt liv, och hur kan jag under året låta dem ta mer plats och växa? På vilka sätt är jag missnöjd och otillfredställd, och vad kan jag göra åt det i år? Bland annat.
Efter en timme hade lokalen fyllts upp med folk så då tog jag mig ut. Promenerade i tantolunden och kikade på kolonierna. Tänkte att jag älskar årstider och att vi ska vara så tacksamma för att det ser ut så här här nu, helt annorlunda från när jag gick här i augusti. Sen gick jag till Tranströmerbiblioteket och satt där och läste pappertidning med de andra gubbarna ett tag. På kvällen var jag hemma. Virkade, läste och såg en film.
Så var det långhelgen och jullovets sista lediga dag. Måndag fast stor söndagskänsla. Jag kände faktiskt att nu får det vara slut på dessa förvirrande helgdagar. Jag behöver vardag och rutiner.
Det pratades och varnades om snöstorm och att hålla sig inomhus. Jag hade tänkt att det var en perfekt dag för att gå på museum, men så visade det sig att en måndag som dessutom är en röd dag inte är optimal för museum, eftersom i princip alla i Stockholm hade stängt. Men jag hade tur ändå, för när jag lyssnade på Kulturnytt när jag gjorde frukost sa de att idag var sista dagen som Dansmuseet håller öppet innan de stänger igen.
Så på eftermiddagen, just när en snöstorm drog över, promenerade jag till Dansmuseet och var med på en guidad visning av deras utställning Den sista dansen. Det var över förväntat! Lärde mig mycket och fick en annan bild av dans som något historisk, politiskt och kulturellt gestaltande. Ett museum om dans är faktiskt väldigt viktigt, eftersom museum är ett av få instutioner som kan berätta om detta för oss. Synd att de slår igen alltså, men hoppas att de kan öppna upp snart igen!
Den intilliggande bistron, Rolf de Maré, var väldigt fin.
Mycket mer av spänning hände inte resten av dagen.
Jag älskar dig och älskar den här bloggen. Den ger så mycket till mitt lilla liv och det är jag tacksam för även detta år. Men mest tacksam såklart över vad du ger till mitt lilla liv. Är så glad över att Stockholm varit så fin mot dig men längtar också tills du kommer tillbaka. Kram mitt ♥️.