Snön har fortsatt falla över Stockholm. Men fort blivit slask och till pölar stora som mindre dammar. Man försöker graciöst hoppar över dem eller hitta något sätt att ta sig runt. Trottoarerna stoppas upp av folk när vi turas om att ta oss över. Under nätterna sjunker graderna och pölarna hinner frysa till is. Hela Stockholm blir en glaciär. Jag halkar till flertalet gånger när jag promenerar till jobbet, men hinner återfå balansen. Det känns så skämmigt att famla runt mitt på öppen gata. 

 

I klassisk new year new me-anda har jag haft identitetskris. Vem är jag och vem vill jag vara. Vad passar jag att jobba med och vad är jag ens bra på. Var vill jag bo i storstad på landet eller långt långt bort. Kommer jag en dag ångra allt jag gjort. Det har inte varit tråkigt uppe i huvudet i alla fall. 

 

Hur kan vi inte ens kommit halvvägs in i januari och man har redan förbrukat typ hela månadens inkomat? Fattiguari minsann. Oxveckorna. Det har i och för sig varit årets stora pengahelg och jag har haft nästa dubbla hyror två månader på raken, så inte så konstigt tänker jag när jag äter gröt till middag andra dagen i rad. Jag borde äta fisk tänker jag. Kan inte minnas när jag gjorde det sist och kanske är det därför jag gått med daglig yrsel i flera veckor. Men ja sprang jättefort i dag och jag har inget emot en middagsgröt egentligen. 

 

Runt årsskiftet bestämde jag mig för att börja trappa ner på dosen av min antidepp. Jag har inte haft samtal med någon läkare. Jag har inte ens läst på hur man bör gå tillväga. Istället har jag valt att ta min vanliga dos varannan dag och varannan dag hoppa över helt. Jag glömmer lätt bort vilken dag som är vilken så i nuläget vet jag inte riktigt vad jag håller på med. Detta hade kunnat vara en bra förklaring på ovannämnda yrsel, om det bara inte vore så att de inte stämmer överens i tidsflödet; för biverkningen i det här fallet kom före upphovet. 

 

Vi står precis vid början av sluttningen inför den långa uppförsbacke som är januarifebruarimars. Vintern som aldrig låter sig övergå i vår. Tiden som brukar känna som den längsta, mest motstridiga, och full av hopp som leder till besvikelser. December är en lång enda fest och nu kommer baksmällan. Jag brukar också vara den kämpar i den här uppförsbacken, och gör mig själv besviken genom att hoppas på våren som jag vet ändå aldrig kommer. Men i år känner jag mig av någon anledning så tacksam och lugn inför den här tiden. Det känns som att vi blivit givna ett andrum av att släppa på alla krav och alla förväntningar. Vi har tre månader framför oss där vi inte behöver ställa några krav. Jag tänker anamma baksmällan och vila skiten ur den här tiden. Fokusera på att klä på mig så att jag håller värmen och att inte leta efter tecken på vår förrän det faktiskt finns god grund för dem. Jag gillar tanken på att likt djuren gå i ide. Ni hittar mig här i mitt gryt.