13 mars
Farfar dog. Vi fick reda på det under Thåströms konsert. Beväpna dig med vingar sjöng han, och samtidigt slutade ett liv att finnas. Vi grät på en bänk utanför arenan. En polis i uniform kom fram, frågade om allt var okej. Han räckte fram en näve med strynkliga servetter. Undrade om han kunde ge oss vatten eller något att äta.
Ett liv tar slut. Men för mig står kanske ett nytt och väntar. Jag får ett erbjudande som innebär uppbrott, flytt och nystart. Det känns självklart men det är också som gör det så svårt.
"Hade du hellre varit glutenintolerant eller pollenallergiker?" säger jag. Hon stanna upp och ser på mig. Vi går genom Kungsparken och det är första dagen jag gått hemifrån utan vantar för i år. Vi har precis stannat till vid en buske, hon påstår att det är en syrén, och konstaterat att man nästan i realtid kan se hur våren brister.
"Pollenallergiker såklart. Jag kan inte vara utan bröd. Eller pasta. Eller kanelbullar!"
"Pollenallergiker såklart. Jag kan inte vara utan bröd. Eller pasta. Eller kanelbullar!"
Jag svarar att jag också har svårt att tänka mig ett liv utan bolongese och rödvin, av smör som smälter på nyrostat bröd. Men tänk att vara allergisk mot våren? Att stanna inomhus när allt slår ut. Att riskera att missa hur våren brister precis framför våra ögon.
Så hemskt, så skört, men så vackert också. Det gör ont när knoppar brister.