Böckerna jag läste i maj
Min lässvacka har fortsatt. Hur som, här är de böcker som jag jag lyckades påbörja och avsluta i maj.
Martyr! av Kaveh Akbar
Cyrus Shams har alltid känt sig vilsen och annorlunda. Han föddes i Iran, men efter att hans mamma dog i en flygolycka när han bara var några månader gammal, flyttade han med sin pappa till USA. Hans uppväxt präglades av att att i en främmande kultur ha en identitet och etnicitet han själv aldrig kommit riktigt nära, men försökt gensom sitt skrivande. Nu är han trettio år, kämpar med att bli fri från sin alkholism och förstå sina känslor till en nära vän. Mitt i allt detta får han kontakt med en konstnär som närmar sig döden. Cyrus själv kan inte sluta att tänka på döden, och särskilt död genom martyrdåd.
Rödby Puttgarden av Helle Helle
Två systrar delar lägenhet på den danska sidan av Rödbyhman, vid färjelinjen Rödby-Puttgarden. Tine som är storasyster har just fått en baby med en okänd man. Jane, lillasyster, ska börja arbeta på båtarna, precis som sin syster och deras mamma tidigare gjorde. När systrarna talar om sin mamma försöker de förklara: "Om någon frågade mamma hur hon mådde brukade hon svara med vad hon hade gjort". För kvinnorna passerar män alldeles för fort. Och inom loppet av en vecka dör fyra personer i deras närhet i Rödbyhamn.
Normala människor av Sally Rooney
Jag tror inte att den här romanen behöver närmare presentation. IT-författaren Sally Rooneys stora genombrått, som nog lästs av de flesta tjejer mellan sådär 17 och 30 år. Om man inte läst boken har man definitivt sett serien, som kom för ett par år sedan. Jag har, såklart, läst Normala människor tidigare. Jag minns att jag inte var så imponerad av den då, eller kände åtminstonde att den inte levde upp till all den hype som den fått. Trots det blev det nu att jag läste om den, nog mest för att jag vill ta mig ur min lässvacka med något lättillgängligt och hemtamt, men också för att komma in i stämning inför en Dublin-weekend som väntar senare i sommar.
Jag kan ändå säga att jag tog till min Normala människor på annat sätt nu än vad jag (minns) att jag gjorde när jag läste den för några år sedan. Kanske är det för att jag blivit lite äldre, och lite mer... cynisk? Jag är egentligen idag inte jättemycket äldre än vad Marianne och Connell är i romanen, men ändå kan jag betrakta dem på ett visst avstånd, och även med det betrakta mitt eget 17 till 22-åriga jag på annat sätt. Det gör mig både illa till mods, och glad över att kunna urskilja en utveckling.