Sensommaren är nog den finaste och sorgligaste tiden. Jag vaknar samtidigt som regnet. På cykeln in till stan har det avtagit och öster cyklar jag och där möter jag solen. Sadeln mot könet och jag trampar hårt. Jeansen är nytvättade. Jeansen skaver.

Det är en lugnande tanke att veta att mitt hjärta klarat av värre.

Jag känner det sista av augusti när jag färdas hem. Hem genom stan hem genom min stad hem till mitt hem. Jag tänker på hur det känns att komma hem. Jag tänker på blodet som rinner ur mig och på om det är det som får mig att må såhär. Att det inte har runnit blod ur mig på väldigt länge men att jag ändå har mått såhär när det inte gjort det. Jag tänker på när du låg alldeles intill mig och på att när jag la tungan mot din axel smakade det salt. Jag tänker på att jag hade tänkt då, med tungan mot din axel, att om jag hade lagt min tunga mot min egna axel så hade det smakat likadant. Sen tänker jag att jag vill inte tänka på det här längre.