Den här ska ni läsa. Jag höll nog andan under hela läsningen. När bror dör är en bok om en brors liv och död. Om att betraka från sidan hur någon går in i ett missbruk, lever i det och dör av det. Se hur vården vänder sig bort och att inte kunna men också inte alltid orka stå upp för och hjälpa. Emilia Aalto skriver så vackert och enkelt men lyckas ändå få med så mycket. Det var hennes debutroman och jag hoppas kunna läsa mer av henne i framtiden! 

 

En ung tjej och en ung kille träffas på en pub i London. De fattar snabbt tycke för varandra och utvecklar en nära vänskap, som snart även leder till djupare känslor. Båda upplever en kärlek de aldrig varit med om förut, så självklar och vacker. Men samtidigt slits de mellan 

 

Det här är en otroligt vacker bok som inte bara berättar en vacker kärlekshistoria, utan undersöka racism och svart maskulinitet. Två saker jag, såklart, inte kan uttala mig mycket om. Därför är det en intressant och lärande läsning. Språket är dessutom helt otroligt gripande. 

 

Ett citat från boken: 

"You have always thought if you opended your mouth in open water you would drown, but if you didn't open your mouth you would suffocate. So here you are, drowning." 

 

I en simhall upptäcks en dag en spricka i bassängens botten och det går inte att förklara hur den uppstod eller vad som kommer att hända. Besökarna i simhallen ställer sig undrande och lite rädda till det som sker. Simhallen, som var deras trygga plats och flykt från deras liv i övrigt, är nu inte den samma. I andra hälften av boken följer man en av kvinnorna som brukade besöka simhallen efter att den stängt ner. Hon har nu flyttat till ett ålderdomshem och försöker anpassa sig till livet där, samtidigt som hon försöker tänka tillbaka på det liv hon haft. 

 

Både den här romanen och Toni Morrison var för mig nästan helt okända, även om Morrison vann nobelpriset i littaratur 1993 och att The bluest eye har kommit att bli en klassiker i fram för allt amerikansk littaratur.  Boken kom ut 1970, men den utspelar sig i början av 40-talet i Ohio. Man får följa ett par flickor och deras upplevelse av att vara svarta, och mycket centreras kirng att de känner sig "fula" och önskar sig skönhet, närmare bestämt att vara vita och ha blå ögon. Men trots denna önskan vet de att detta är något de aldrig kommer kunna få och uppleva. Det är på så sätt en väldigt tung och sorglig bok att läsa, och den lyfter även våldtäkt och övergrepp på barn. 

 

1987 träffas Sam och Sadie på ett sjukhus och de finner gemensamt intresse i att spela datorspel. De utvecklar en stark vänskap men sedan tar det flera år innan de möts igen, nu i en annan stad och som universitetsstudenter. Som återförenade börjar de jobba gemensamt med att skapa datorspel och blir snabbt framgångsrika inom branschen. De kommande åren följer vi Sam och Sadie under deras proffesionella framgång, men också deras personliga relations förfall. 

 

Maggie är tjugonio år och har precis skilt sig. Hennes exman flyttade ut och tog med sig deras gemensamma katt, och kvar är Maggie i en lägenhet hon inte har råd med, hon har ett jobb hon inte klarar av att gå till, och hon lägger alla sina pengar på att beställa hämtmat och internetshoppa sådant hon sedan kommer att skicka tillbaka. Men hon mår bra. Hon är tjugonio år och kan börja leva igen. Börja dejta igen, testa nya hobbys, ha tid att träffa alla hennes vänner och hitta tillbaka till sig själv. Men första året som nyskild innebär en hel del upp- och nergångar. 

 

En fantatsiskt rolig bok som jag kan relatera till, fast att jag inte är nyskild. Det är en mycket aktuell bok om hur det är att vara ung kvinna under 20-talet, så mycket igenkännig som man både skrattar och får lite ont i magen av. Gillar du Dolly Alderton är detta en bok även för dig!