Där ute yr den hundrafemtionde vintern. Snö har lagt sig över takåsarna och när den bistra marsvinden drar sig över dem tar den med sig snön och lägger en vit hinna över allt. Det blev en icke-vår i år. Snart är det april men det är fortfarande ingen tvekan om att det är vinterjackan och vantar jag tar på mig när jag går hemifrån. 

 

Jag tänker på våren och jag tänker på det där med vinterjacka. Det är rätt svårt egentligen. Hur vet man när man ska stoppa undan den? Man kan inte följa satta datum för allt varierar från år till år. Det går heller inte att jämföra med året innan för hur jag än gör kommer jag inte ihåg hur länge jag gick med vinterjackan då. Är mars ens mer vinter i år än tidigare år, eller har vi bara minnen av solvarma vårdagar för att det är de vi vill minnas? 

 

Sitter i väntrummet på gynekologmottagningen. Klockan är några minuter innan åtta och jag ska lämna cellprov. Barnmorskan som tar emot mig är lika snäll och varm som de där vårdagarna vi minns. I samma andetag frågar hon både om det är min första undersökning, om jag har sex och om jag frös när jag cyklade hit. Hon ber mig slappna och ber om ursäkt för sina kalla händer som hon placerar på mina lår. 

 

Det är så lätt att komma på egna orsaker till varför allt händer så som det händer. Jag kommer in på masterprogrammet som jag sökt till men tänker att det säkert var mycket färre ansökande i år än tidigare år. Han skriver och undrar om vi kan skjuta på dejten för han känner sig sjuk. Jag tänker att han nog har något bättre för sig. Jag tänker att anledningen till att vintern är så lång är för att det ska kännas extra bra när den sedan är slut.