2024 har nått sitt slut. 

 

2024 startade i sorg. Jag minns att jag grät mycket och att jag låg raklång på soffan. Det var väldigt mörkt. Men med lite stöd, från framför allt min pappa, bokade jag tid hos både psykolog och vårdcentral. Jag började äta antidepp igen och det blev sakta bättre. Jag fick lite ljusare framtidstro och skickade iväg några olika ansökningar. Jag fick lust att svara på ett tindermeddelande. Gick på några dejter med en kille. Fick nobben sen (som alltid). 

 

I mars fyllde jag 25 och jag hade åldersnoja. Men jag bjöd in vänner på våffelbrunch och firade sedan dagen med att samla (nästan) hela min stora familj med gemensamt lunch på lokal. Åldersnojan var snart över. Annars pluggade jag. Det var en inte jättemotiverande termin av kurser och kanske var det därför som jag började känna att jag är redo för att inte vara student längre. Och kanske därför jag blev så otroligt glad när jag efter ett par intervjuer fick samtalet att jag fått praktikplats i Stockholm. 

 

Våren var kall visst? Jag minns den knappt, bara flyktigt. Men den där första vårkvällen som kändes lite varmare, lite ljusare, lite mer hoppfull, gick jag på en första dejt med Alex. Vi är bara vänner i dag men det är inget jag känner bara över. Är så glad att hon kom in i mitt liv under 2024 och lärde mig så mycket. I maj reste jag till Italien med min pappafamilj och åt pasta och drack vin. När jag kom hem var det inte långt till terminens slut. 

 

Sommaren kändes som den ofta har gjort för mig det senaste åren: inte som sommar utan som en paus från plugg för att istället jobba. Men jag inledde sommaren med att åka och bo på Talldungen med min Hanna. Det var en fantastiskt dygn och jag längtar tills nästa gång vi två åker dit. Sen fortsatte en sommar i stan med jobb. Jag började verkligen att längta bort, och juli och augusti kände mest som en slutspurt, eller kanske startsträcka, mot något annat. I slutet av augusti flyttade jag till Stockholm, och fast att jag inte kunde skaka av mig känslan att jag flydde från något så kände jag mig så glad och förväntansfull. Och fast att jag förberett mig på att det skulle vara en omvälvande och orolig tid i början av flytten så insåg jag fort att jag trivdes så bra. 

 

Vilken höst jag fick i Stockholm. Det var soligt och varmt långt i på hösten. Till och med i oktober, när Hanna kom och besökte mig, kunde man äta lunch på uteservering. På vardagarna jobbade jag mest, och på helgerna försökte jag att vara ute på Stockholms gator, i parker, och i skogområden utanför stan. Jag umgicks mycket med min bror och Sarah, med några vänner som jag känner där uppe, men mycket av min egen tid spenderade jag själv. Jag tyckte det var underbart. 

 

Hur summerar man då året som gått? Är det i det jag sett eller det jag känt? Sträckan som jag tagit mig eller misstagen jag ångrar? Maten jag ätit eller människorna jag träffat? Det går nog inte att summera helt nyanserat, för vad det här året verkligen har visat är hur mycket som kan hända på så kort tid. Istället tänker jag på hur jag kommer att se tillbaka och minnas 2024 om tre, tio, tjugo år. Jag tror att jag kommer minnas 2024 som året då jag tog besluten som var bra för mig. Att 2024 var året som la en grund för vad som komma skall. Jag känner det i mig. Jag känner att nu jävlar börjar det.