Helgen var en som kändes något väldigt. 

 

I fredags var jag på en jobbintervju. Jag har under den dryga vecka som jag vetat att jag ska bli arbetslöst sökt 51 jobb. Japp. Hitills har det resulterat i sju nej och en intervju. Trots att jobbet jag fick svar från inte kändes helt rätt, så tog jag mig till intervjun, och fast att den väckte visst intresse blev jag också mycket mycket osäker. Allt jag vill är egentligen bara att få ett jobb som jag tycker är kul eller helt okej. 

 

På lördagen hade jag tung ångest. Jag försökte baka bröd för att bädda in den i något mjukt. Gluten och att knåda med händerna brukar hjälpa. Jag åt tre mackor men det kändes ändå inte helt perfekt, så jag gick ut och sprang. Kanske skulle jag kunna slå nytt distansrekord tänkte jag, och jag hade min vän Zeldas ord i huvudet: det handlar om att springa i ett långsamt tempo och om man behöver gå så får man göra det. Jag gick ingenting men jag sprang långsamt och det kändes som att mina ben bara kunde fortsätta och fortsätta. När jag saktade in framför huset hade jag sprungit en mil. 

 

Jag åkte hem till mina föräldrar. Huvudorsaken var absolut min ångest och behov av att få dryfta mitt grubbel med mamma, men jag hade också tankar på att starta igång odlingssäsongen. Med allt som hänt kommer jag förmodligen att vara bostadslös i sommar, och därav bo mycket hos mina föräldrar. Så jag har tagit över deras odlingsland. Jag tog med de fröpåsar jag hade hemma, där bäst-för-datum (för även fröer slutar tydligen att kunna gro till sist) redan passerat. Men min bonuspappa åkte och köpte sex stora säckar jord och kogödsel till mig, och när jag fått hjälp att vänta upp och ner på dem över landet kunde jag till slut få sätta händerna i jord igen. När jag kånkade en välfylld vattenkanna fram och tillbaka till odlingslandet kände jag en stark känsla av att det är så här jag trivs. 

 

Det var faktiskt när jag satt på knä böjd över landet, och metodisk placerade ut morotsfrön i en rad, som min bonuspappa ropade på mig från framsidan av huset: "Emma, du måste komma nu!". Jag släppte allt, ja förutom morotsfröna jag hade i handen, och småspang till gatan på framsidan av huset, och där stod min lillebror. Efter hundra dagar på resa i Sydostasien överraskande han med att komma hem en vecka tidigare än sagd. Jag slängde mig runt hand hals och morotsfröna ströddes ut över oss båda.