Nu
Det har varit tyst och tomt här ett tag, men det har helt enkelt varit tvunget så. Lite saker har hänt och mycket känslor har känts. Sent en kväll, jag hade varit på bio med min pappafamilj, så fick vi ett samtal om att min farfars hälsa inte var bra. Jag, min pappa och min bonusmamma åkte direkt upp till sjukhuset i Kalmar, där farfar låg. Vi var hos honom under natten och nästa dag. Hans tillstånd var stabilt, och det gick att prata lite med honom, men det var liksom inte farfar som låg där, trots att det var farfar. Döden går inte att beskriva när den kommer så nära.
Nu, konstig nog, tillbaka till livet här och nu. Allt sker ju på något sätt parallellt.
En dag smsade jag och Alex lite på morgonen. Vi hade båda varit med om mycket, och konstaterade att vi kände oss sköra, men okej och rätt lugna. Jag föreslog att hen skulle komma till Malmö så kunde vi gå på Moderna museet, det fanns en utställning där som vi båda ville se. Som alltid behöver man ta bild vid de gula toaletterna. Jag känner mig alltid så hemma här, och kom på att det nog är för att min hall hemma i lägenheten går i samma färg.
Uställningen vi gick på var Det fantastiska och fruktansvärda, med konstnären Maridja Prymatjenko. En väldigt känd ukrainsk konstnär som levde under 1900-talet. Hennes konst var lekfull, färg- och formrik, gullig samtidigt som lite knäpp och obehaglig.
Jag tyckte väldigt mycket om hennes verk. Utställningen håller på mars ut, gå och se den!
Utställningen innehöll även en del andra konstnärers verk från Moderna museets samling där man kunde se likheter med Prymayjenko. Det var en helt del Picasso, men även Niki de Saint Phalle. Alex tyckte om det här monsteret.
Jag tyckte mycket om den här - Den stora kyssen av Adja Yunkers.
Vi tog en fika i Café Sisko, som ligger på museet. Alex en vacker macka och jag en söt tartelett. Vi pratade om att svimma, om mens, och att våren nu kommit. Den här dagen när jag tidigare varit ute och sprungit var det första gången det här året som jag efter rundan kunnat gå ut och sätta mig på balkongen för att pusta ut där. Det är ett tecken.
Vi läste och försökte ta till oss det citat vi fått tilldelat av garderoben.
Annars: mycket. Det skrivs på uppsats. Jag fick en första respons från min handledare. Det går framåt, men jag har lite av en dipp just nu. Nog för att jag gått upp från att jobba 30 till 50%. Visst kan man tala emot det beslutet, men det var också vad jag verkligen ville. Jag tycker det är roligare att jobba än att plugga just nu. Det känns bättre att vara en del av ett team, än att det enda jag egentligen jobbar mot och för är mig själv.
Trots att det är mycket är det viktigt att varva ner och sätta in tid för annat. När det var fettisdagen prioriterade jag därför att ta skriv- och jobbpauser till att baka semlor. Jag åt dem med min mammafamilj och de blev faktiskt perfekta. Jag tycker det är gulligt hur hela landet blir semmeltokiga i två månader varje vinter, och att vi nu inte har enbart en semmeldag utan en del semmelsäsong, men det kändes samtidigt helt rätt att den enda semlan som jag åt i år blev en hembakad på självaste fettisdagen.
Det finns absolut inget bra i allt det tunga som händer, och det känns egentligen helt sjukt att skriva ett inlägg om konst och semlor och känslor mitt i allt det här. Det här är inget sådant men, men mitt i allt detta har jag känt mig nära andra människor. Sorg är något man kan samlas genom. Sorg gör en mer skör, och mottaglig för att öppna upp och släppa in. Jag har pratat mycket med människor i min omgivning. Vi måste komma ihåg att prata med varandra.
Ta hand om dig.